det luktar sorg.

det luktar sorg på spårvagnen.
det fullkomligt stinker.
klockan närmar sig kvällen o vi är sju människor på spårvagnen. sju människor med våra hjärtan på utsidan.

där sitter den äldre damen i sina grova, trasiga strumpbyxor, fotriktiga skor o pälsjacka som ytterst lite av pälsen finns kvar på. hon tittar oroligt omkring sig hela tiden som om hon är förföljd. förfölj av elaka ungdomar som ser tanter som lätta byten. håller handväska hårt under armen o händerna ihop som i en bön. snälla, låt mig komma hem säkert.

mitt emot henne sitter invandrarkillen som snart fyller 17. den mesta av musiken från hans hörlurar rinner ut o hela spårvagnen skakar av jay-z’s ”i got 99 problems but the bitch aint one..”
han är arg. arg på fuckinjävlakuksverige som har fel lagar o regler. som inte låter hans morbror stanna i sverige, som inte ger hans pappa ett jobb o som dessutom klagar på att han inte går i skolan. nä, sverige o alla som bor där suger o hans hat kommer ur hans ögon likt svarta solstrålar.

där finns den 13-åriga flickan i kort, kort klänning, eller är det ett långt linne? håret är sönderblekt, ansiktet översminkat o hon sitter konstant o drar i tröjärmen för att dölja skärsåren på armarna. om ingen ser dom är det ingen som ser henne. om ingen ser henne är det ingen som frågar.
om ingen frågar behöver hon aldrig förklara att hennes pappa drog när hon var liten o hennes mamma dricker en flaska vodka om kvällen. ibland får hon smaka. det är då hon skär sig. räknar bloddroppar som rinner ner på sovrumsgolvet.
dripp. dropp.

o mannen bredvid henne ser inte. han är för upptagen med sitt. det är han alltid.
han har prydlig, dyr kostym, en lila slips med pradas logga tryckt över hela o håret välkammat i en backslick. han ser bra ut. det tycker han iaf själv. men kanske, tänker han, kanske om jag lagt lite mindre tid på mitt yttre o mitt behov av att få bekräftelse o lite mer på min familj hade min fru kanske inte tagit barnen o stuckit. kanske, om jag inte hade legat med den 19-åriga praktikanten hade jag sluppit sova i min trevåningvilla själv. kanske.

kvinnan i min egen ålder gråter stilla, tunga tårar. om det inte var för tårarna hade man aldrig kunnat gissa att hon grät. hennes rygg är rak o självsäker, hakan pekar framåt o inga ljud kommer ifrån henne. inte ens en liten snyftning. hon är besviken på sig själv. hon lovade att bara gråta från hans bostad till spårvagnen o sen fick det vara nog. men här sitter hon nu o tårarna går inte att stoppa. hon ser sin spegelbild i fönstret o förstår inte vad det var han inte älskade? hon är precis allting man ska vara. hon väger inte ett milligram mer än när de träffades. hon ÄR smal. hon har ju för fan spenderat varje dag sen de träffades med att räkna kalorier o legat med huvudet i toaletten de dagar hon fått i sig för många. hon är ju smal. hur kan han inte älska henne?

där sitter alkisen med ett mjölkpaket fullt med sprit. han pratar med alla, om alla, till alla, men ingen lyssnar. han sjunger sånger, berättar historier, drar skämt, men ingen lyssnar. han berättar om socialens ovilja att hjälpa honom träffa sin dotter innan han bevisat en förändring. förändring, huh, dom ska få se på förändring. han var ju nykter i hela tre timmar förra fredagen, eller var det två?

o där sitter jag.
med mitt lilla hjärta i handen o tittar på människorna omkring mig.
vill bryta det i sex lika stora delar o ge dom varsin bit. trösta, lyssna o hjälpa.
ställa mig upp o skrika att jag vet! jag vet hur det känns att ha hjärtat på utsidan o tomrum på insidan. jag vet hur det är att känns sig ensam, rädd, osäker, besviken o full av skuld.
men så tittar jag ner på mitt lilla hjärta.
som varken är svart av sorg, tungt av skuld eller darrar av rädsla.
utan bara ett litet hjärta som behöver lite hjälp att våga slå igen.

Posted in allmänt | 23 Comments

löpning o cirkus.

Jag vaknade med så fruktansvärt mycket energi o tankar. Det enda rätta för mig då är att dra mig till gymmet.
Efter 8 km på bandet o sen 40 min crosstraining var jag helt färdig. Nu ska jag ta med mina två favoriter, Karla o Blanka, på cirkus. Så galet stolt moster är jag.

20120602-161023.jpg

Posted in allmänt | Leave a comment

♡.

älskade ni.
tack för alla fina ord, kommentarer, mail o all kärlek som ni kastar åt mitt håll.
ni vet väl att jag svarar på alla kommentarer i kommentarsfältet?

massa kärlek o sov gott.

Posted in allmänt | 1 Comment

det där som kallas kärlek.

egentligen är det läskigt.
hur ett litet leende kan få kroppen att skaka till.
hur ett sms kan sprida lycka över hela ansiktet.
hur ett samtal om ingenting kan skapa en natt full av drömmar o en morgondag fylld av härliga tankar.

jag brukar bli rädd.
rädd för att släppa kontrollen o låta känslorna tala. rädd för att ännu en gång fastna med hjärtat i något som bara kommer att ta sönder det.

fast nu känns det okej.
för jag tror att jag vet.
jag vet vad jag vill o när det är dags att backa. vad jag är ute efter o när det är tid att sätta stopp.

för jag har vuxit.
vuxit o lärt mig. lärt mig uppskatta mitt eget värde o respektera mig själv. o om någon vill komma in o ta del av mitt liv är det precis det som den personen måste kunna också.

så jag ska låta kroppen skaka, ansiktet fyllas av lycka o tankarna fara fritt.
för jag vet att jag ar värd det.

Posted in allmänt | 2 Comments

pluskvamperfekt.

Plötsligt står han där.
Mitt framför näsan på mig. I sin skinnjacka, stora byxor och kepsen för högt upp. De blonda lockarna tittar fram i nacken. Så många gånger har jag väntat på det här ögonblicket och förberett mig på hur det skulle vara. Vad jag skulle säga och hur jag skulle bete mig. Likt filmer i mitt huvud har jag spelat upp olika scenarion. Nu är allt som bortblåst och det enda jag kan tänka på är att hålla hjärtat vid liv. Fortsätt slå lilla hjärta, snälla fortsätt slå.
Han möter min blick. Är det stolthet jag ser? Eller är det rädsla? Försöker höra om hans hjärta slår lika osäkert som mitt, men nattklubbens hysteri överröstar.
”Hej” säger han med en röst som jag inte känner igen.
”Hej” svarar jag och sväljer en klump. Försöker han läsa mig som jag försöker läsa honom eller är han helt enkelt ointresserad av mina känslor?
”Får jag krama dig?” frågar han och hans blick darrar.
Jag vill inte. Jag vill inte ha dig i min närhet. Jag vill inte släppa in dig dit du en gång förtjänade att vara men kastade bort. Jag vill inte låta dig komma så nära så du kan känna mina andetag och höra min puls. Jag vill inte.
”Okej…” hör jag mig själv mumla och jag svär inombords åt min svaghet. Han böjer sig fram och ger mig något som ska likna en kram. Förlamad av min osäkerhet och hans konstiga beteende anstränger jag mig för att krama tillbaka, men misslyckas. Han luktar en blandning av rök, öl och parfymen han fått av mig. Hans beröring brukade få mig att tappa andan. Bara en lätt touch på axeln kunde få mig att känna mig trygg och lugn. Nu har jag båda hans armar runt mig och känner bara tomhet. Innan jag hinner reflektera över hans sätt att dunka mig lätt i ryggen har han släppt. En blandning av lättnad och ensamhet fyller min mage.
”Hur mår du?” frågar han på ett sätt som ett affärsbiträde frågar sin kund.
”Bra, hur är det själv?” svarar jag med samma ointresserade, men artiga ton. Jag bryr mig inte, tänker jag. Jag bryr mig inte om du ligger hemma och gråter tårkanalerna av dig. Jag bryr mig inte om du är nöjd med ditt liv utan mig och vaknar med ett leende på läpparna. Jag bryr mig inte, för jag ska inte. Han kniper ihop läpparna på ett sätt som skriker ”jag ger upp, jag orkar inte det här” och säger:
”Bra… men jag måste dra vidare” och så går han.

Det var allt jag fick.
Du har sett mig gråta, skrika och slåss. Jag har fått dig skratta högt, älska och förstå. Du har sett mig blöda både på in och utsidan. Och det här är allt jag får? Jag vill skrika efter honom att det var sant. Att jag faktiskt inser nu att jag mår bra utan dig, din fega jävel. Om det här är allt du kan ge så, ja, jag mår bra. Men det är för sent. Hans huvud har försvunnit och blivit en i mängden. Och det kommer förbli så.

Du är numera en i mängden.

Posted in allmänt | 8 Comments

halland, politiker o risotto.

Imorse åkte jag o bästa Hanna till Halland för att föreläsa för politiker om hur det är att vara ung och drabbas av cancer. Vilka svårigheter man möter hos myndigheter, i vårde och i sin rehabilitering. Det var fantastiskt kul att få stå på scen med min bästa vän igen o alla verkade blivit mycket berörda.

Tillbaka på kontoret har vi försökt vara så effektiva vi bara kan, men bristen av kaffe o för mycket fnitter gör att jag snart ger upp, packar ihop o går hem.

Ikväll kommer dock Hanna, Jennie o bästa Emma hem till mig på risotto (jag är för övrigt bäst i världen på att laga risotto) på min nypimpade balkong. Jag sitter där varje kväll o bara njuter. Måste visa er!

Ha en fin kväll älskade ni!

(o självklart hade vi våra mest förtroendeingivande skor på oss, som vanligt)

Posted in allmänt | Leave a comment

till dig.

jag kräver inte magi.
behöver inga hjältedåd, inga stora gester eller bevis för att förstå dina känslor för mig.

jag behöver inga ord.
kräver ingen beröring, inga blickar eller leenden.

jag kräver inte ditt hjärta.
måste inte ha all din tid, din uppmärksamhet eller din kärlek.

jag vill ha din tystnad.
jag kräver din respekt, din ärlighet o en riktig chans.

jag behöver bli accepterad.
jag måste få älska mig själv o jag måste få tillåtelsen att älska dig - precis hur mycket jag vill.

Posted in allmänt | 5 Comments