pluskvamperfekt.

Plötsligt står han där.
Mitt framför näsan på mig. I sin skinnjacka, stora byxor och kepsen för högt upp. De blonda lockarna tittar fram i nacken. Så många gånger har jag väntat på det här ögonblicket och förberett mig på hur det skulle vara. Vad jag skulle säga och hur jag skulle bete mig. Likt filmer i mitt huvud har jag spelat upp olika scenarion. Nu är allt som bortblåst och det enda jag kan tänka på är att hålla hjärtat vid liv. Fortsätt slå lilla hjärta, snälla fortsätt slå.
Han möter min blick. Är det stolthet jag ser? Eller är det rädsla? Försöker höra om hans hjärta slår lika osäkert som mitt, men nattklubbens hysteri överröstar.
”Hej” säger han med en röst som jag inte känner igen.
”Hej” svarar jag och sväljer en klump. Försöker han läsa mig som jag försöker läsa honom eller är han helt enkelt ointresserad av mina känslor?
”Får jag krama dig?” frågar han och hans blick darrar.
Jag vill inte. Jag vill inte ha dig i min närhet. Jag vill inte släppa in dig dit du en gång förtjänade att vara men kastade bort. Jag vill inte låta dig komma så nära så du kan känna mina andetag och höra min puls. Jag vill inte.
”Okej…” hör jag mig själv mumla och jag svär inombords åt min svaghet. Han böjer sig fram och ger mig något som ska likna en kram. Förlamad av min osäkerhet och hans konstiga beteende anstränger jag mig för att krama tillbaka, men misslyckas. Han luktar en blandning av rök, öl och parfymen han fått av mig. Hans beröring brukade få mig att tappa andan. Bara en lätt touch på axeln kunde få mig att känna mig trygg och lugn. Nu har jag båda hans armar runt mig och känner bara tomhet. Innan jag hinner reflektera över hans sätt att dunka mig lätt i ryggen har han släppt. En blandning av lättnad och ensamhet fyller min mage.
”Hur mår du?” frågar han på ett sätt som ett affärsbiträde frågar sin kund.
”Bra, hur är det själv?” svarar jag med samma ointresserade, men artiga ton. Jag bryr mig inte, tänker jag. Jag bryr mig inte om du ligger hemma och gråter tårkanalerna av dig. Jag bryr mig inte om du är nöjd med ditt liv utan mig och vaknar med ett leende på läpparna. Jag bryr mig inte, för jag ska inte. Han kniper ihop läpparna på ett sätt som skriker ”jag ger upp, jag orkar inte det här” och säger:
”Bra… men jag måste dra vidare” och så går han.

Det var allt jag fick.
Du har sett mig gråta, skrika och slåss. Jag har fått dig skratta högt, älska och förstå. Du har sett mig blöda både på in och utsidan. Och det här är allt jag får? Jag vill skrika efter honom att det var sant. Att jag faktiskt inser nu att jag mår bra utan dig, din fega jävel. Om det här är allt du kan ge så, ja, jag mår bra. Men det är för sent. Hans huvud har försvunnit och blivit en i mängden. Och det kommer förbli så.

Du är numera en i mängden.

This entry was posted in allmänt. Bookmark the permalink.

8 Responses to pluskvamperfekt.

  1. F says:

    Jag är helt kär i din blogg. Jag får äntligen läsa något som är äkta. Tack. Du är en fin människa.

  2. Lars M says:

    Tror nästan jag precis blev lite kär i dig:)
    En så äkta känsla jag fick när jag lästa detta. Julia du är en gåva till världen! Låter kanske lite extremt men inte desto mindre sant för det!

  3. Karin says:

    Tack för att du är du. Bara du och ingen annan. Tack för din ärlighet. Tack för dina ord. Tack för att du kan sätta ord på det som är utan ord. Tack.

  4. linnea says:

    läser bara mer och mer på din blogg och kan säga att detta är bland det finaste och mest sanna jag läst. när man känner igen sig så känns det så himla sant och ärligt. så sorgligt men ändå så fint. beundrar dig!

    Svar: Tack fina för din kommentar! Massa kärlek

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>