en grön cykel.

Det är grått.
De tunga molnen riktigt hånler mot mig när jag tittar upp för att försöka få en skymt av solen. Jag har aldrig förstått uttrycket ”regnet hänger i luften” men nu verkar det inte så avlägset. Jag har gått hela vägen från stan. Kanske ingen bedrift, men jag trodde att frisk luft skulle göra mig gott. Ibland går jag det snabbaste jag kan och kommer ingenstans. Står och trampar på samma ställe. Anstränger varenda muskel i hela kroppen för att ta stegen fram. Höger, vänster, höger, vänster. Men kroppen står still.

Jag börjar närma mig de sista trapporna upp till toppen på berget där jag bor. Hela vägen har jag ansträngt mig, igen, för att inte tänka på dig. Tänkt på allt och ingenting. Men det är du. Som är allt och ingenting. Bestämmer mig för att räkna trappstegen för att få bort dig ur mitt huvud. ”Ett, två, du, fyra, du, sex, sju, åtta, du, du, du, du…” Det sitter ett barn på trappsteget högst upp. Han tittar på mig och ser fundersam ut. ”Jag ska få en grön cykel” säger han och ansiktet spricker upp i ett leende. Jag ler tillbaka och går förbi.
Tänk vad allt brukade va enkelt. Man sprang runt och busade. Kröp upp i mammas knä när man hade slagit sig. Fnissade med syrran hela nätterna när man borde sovit. Blev lycklig en hel vecka på grund av en grön cykel.

Jag vill tillbaka. Vill känna mig liten, osäker och omhändertagen. Älskad, ompysslad och oförstörd.
Med hela livet framför mig. Eller har jag det nu?

This entry was posted in allmänt. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>