det luktar sorg.

det luktar sorg på spårvagnen.
det fullkomligt stinker.
klockan närmar sig kvällen o vi är sju människor på spårvagnen. sju människor med våra hjärtan på utsidan.

där sitter den äldre damen i sina grova, trasiga strumpbyxor, fotriktiga skor o pälsjacka som ytterst lite av pälsen finns kvar på. hon tittar oroligt omkring sig hela tiden som om hon är förföljd. förfölj av elaka ungdomar som ser tanter som lätta byten. håller handväska hårt under armen o händerna ihop som i en bön. snälla, låt mig komma hem säkert.

mitt emot henne sitter invandrarkillen som snart fyller 17. den mesta av musiken från hans hörlurar rinner ut o hela spårvagnen skakar av jay-z’s ”i got 99 problems but the bitch aint one..”
han är arg. arg på fuckinjävlakuksverige som har fel lagar o regler. som inte låter hans morbror stanna i sverige, som inte ger hans pappa ett jobb o som dessutom klagar på att han inte går i skolan. nä, sverige o alla som bor där suger o hans hat kommer ur hans ögon likt svarta solstrålar.

där finns den 13-åriga flickan i kort, kort klänning, eller är det ett långt linne? håret är sönderblekt, ansiktet översminkat o hon sitter konstant o drar i tröjärmen för att dölja skärsåren på armarna. om ingen ser dom är det ingen som ser henne. om ingen ser henne är det ingen som frågar.
om ingen frågar behöver hon aldrig förklara att hennes pappa drog när hon var liten o hennes mamma dricker en flaska vodka om kvällen. ibland får hon smaka. det är då hon skär sig. räknar bloddroppar som rinner ner på sovrumsgolvet.
dripp. dropp.

o mannen bredvid henne ser inte. han är för upptagen med sitt. det är han alltid.
han har prydlig, dyr kostym, en lila slips med pradas logga tryckt över hela o håret välkammat i en backslick. han ser bra ut. det tycker han iaf själv. men kanske, tänker han, kanske om jag lagt lite mindre tid på mitt yttre o mitt behov av att få bekräftelse o lite mer på min familj hade min fru kanske inte tagit barnen o stuckit. kanske, om jag inte hade legat med den 19-åriga praktikanten hade jag sluppit sova i min trevåningvilla själv. kanske.

kvinnan i min egen ålder gråter stilla, tunga tårar. om det inte var för tårarna hade man aldrig kunnat gissa att hon grät. hennes rygg är rak o självsäker, hakan pekar framåt o inga ljud kommer ifrån henne. inte ens en liten snyftning. hon är besviken på sig själv. hon lovade att bara gråta från hans bostad till spårvagnen o sen fick det vara nog. men här sitter hon nu o tårarna går inte att stoppa. hon ser sin spegelbild i fönstret o förstår inte vad det var han inte älskade? hon är precis allting man ska vara. hon väger inte ett milligram mer än när de träffades. hon ÄR smal. hon har ju för fan spenderat varje dag sen de träffades med att räkna kalorier o legat med huvudet i toaletten de dagar hon fått i sig för många. hon är ju smal. hur kan han inte älska henne?

där sitter alkisen med ett mjölkpaket fullt med sprit. han pratar med alla, om alla, till alla, men ingen lyssnar. han sjunger sånger, berättar historier, drar skämt, men ingen lyssnar. han berättar om socialens ovilja att hjälpa honom träffa sin dotter innan han bevisat en förändring. förändring, huh, dom ska få se på förändring. han var ju nykter i hela tre timmar förra fredagen, eller var det två?

o där sitter jag.
med mitt lilla hjärta i handen o tittar på människorna omkring mig.
vill bryta det i sex lika stora delar o ge dom varsin bit. trösta, lyssna o hjälpa.
ställa mig upp o skrika att jag vet! jag vet hur det känns att ha hjärtat på utsidan o tomrum på insidan. jag vet hur det är att känns sig ensam, rädd, osäker, besviken o full av skuld.
men så tittar jag ner på mitt lilla hjärta.
som varken är svart av sorg, tungt av skuld eller darrar av rädsla.
utan bara ett litet hjärta som behöver lite hjälp att våga slå igen.

This entry was posted in allmänt. Bookmark the permalink.

23 Responses to det luktar sorg.

  1. Rebecca says:

    Du var då himla duktig på att skriva du!

  2. Max says:

    Har följt din blogg ett tag… Du har aldrig funderat på att bli poet?

    Btw så har jag vart lite småkär i dig ända sen Svenska hjältar, du är bäst :)

  3. Cornelia Weber says:

    alltså. jag gråter aldrig. detta fick mig att gråta.

    På ett sätt Julia, så tror jag lite att du fick cancer av en anledning, för att du skulle få veta hur stark du egentligen är. För om det nu finns någon som bestämmer sånt där, så var det som att sätta dig på prov. Du klarade det. Du klarade det mer än väl.

    Jag beundrar dig så otroligt mycket så du anar inte. Det är underbart att se hur mycket skillnad du gör, varje dag. Tack för att du finns, så äkta och så ärlig. Fina du, levande ängel.

    Kärlek.

  4. Madeleine says:

    Julia. Fantastiska Julia. Du är så bra, så spännande och innovativ. Sätter ord på känslor som vi alla har.
    Det är så fint, allt du gör. Du har lärt mig att vända rädsla till mod, det är stort. O en dag kommer du att förändra världen, det vet jag.

    Denna texten var helt fantastisk skriven.

    Kärlek.

    • Julia Mjörnstedt says:

      Fina Madeleine!
      Tack för magiska ord som verkligen värmde. Jag blir så glad när du skriver att du lärt dig omvända rädsla till mod, det är så viktigt!

      Massa kärlek till dig!

  5. Moa says:

    Tänk så där är det nog vart man än går. Runt omkring en finns det elände och sorg och ledsamhet och hopplöshet. Men man ser den inte om man inte vill se den. Allt det där gömmer sig från utsidan, göms av ett skal som verkar så oberört av allt det där som springer runt som illbattingar på insidan.
    Och sen kommer någon som du och ser dem. Ser deras ilska, deras sorg och deras svårigheter. Ser dem för vad de är och inte för vad vi förväntas vara. När någon som du ser dem, då tror jag det finns hopp för mänskligheten.

    • Julia Mjörnstedt says:

      Du har så rätt. Alla bär vi på historier, berättelser, känslor. Men så få vågar se igenom o försöka förstå. Jag hoppas verkligen att jag alltid kommer att försöka, gräva mig igenom, hitta in. Massa kärlek till dig!

  6. Jennie says:

    Så fint så fint så fint. Jag är alldeles berörd. Snälla, Julia. Skriv en bok!

  7. Erika says:

    Det behövs bara tre ord: Så oerhört fint.

  8. Tilda says:

    Oj, så fint! Det är lätt att glömma att de flesta människorna har det jobbigt, man är faktiskt inte ensam! Vill även passa på att säga att du är en häftig och inspirerande person! Har läst din blogg ett tag nu och du växer hela tiden i mina ögon :)

  9. denna texten är så himla vacker och jag älskar sådana texter, där man beskriver andra och hur dem kan ha det. kram på dig ♥

  10. linnea says:

    det är sånna här texten som får mig att bli berörd. som gör att jag vill läsa mer och mer. fortsätt så! så himla duktig! :D

    Svar: Klart att jag ska fortsätta :) Tack för fina ord!

  11. Malin says:

    Jag kommenterar aldrig bloggar ja läser. Men jag bara måste skriva till dig!
    Jag har inte läst din blogg speciellt länge, men efter svenska hjältar-galan så blev jag helt tagen! Och nu när jag snubblade över din blogg så är jag fast! Du är en så fin människa! Och så vackert du skriver! Jag gråter varenda gång jag läser, för det är så mycket känslor. Både glädje och sorg! Jag läser dina texter om och om igen och för varje gång så känner jag mer och mer. Det är något magiskt med dina texter!
    Du är fantastisk och stark! Tack!

    Svar: Tack snälla du för att du tog dig tid att skriva o för dina fina ord. Jag blir verkligen helt rörd. Hoppas att du får en fin vecka!

  12. Johanna says:

    Dina texter får mig alltid att känna. Vare sig det är dikter, prosa, noveller eller bara lite tankar så får de mig att känna på ett eller ett annat sätt. Ibland blir jag arg, ibland ledsen, ibland fylls hela jag med värme och ibland, då värker det i hela kroppen. Jag tror det är det som gör att man vill fortsätta läsa, som gör att trots att man har sjuhundra saker kvar att göra i skolan innan sommaren så tar man sig tid och andas och låter sig själv läsa en text och känna lite extra.

  13. J says:

    Oj, vilken text! Den berörde mig verkligen. Vackert skrivet, även om det känns sorgligt (och verkligt)…

  14. Jenny says:

    Tårarna bara flödar… wow. Kan inte ens formulera en vettig kommentar. Väldigt fin och välskriven text. Så ovanlig och modig blogg. :)
    Jag är också så upp och ner, så uppfylld av glädje eller sorg, som du sätter ord på så bra. Jag har ofta tänkt att jag måste/borde ändra på mig, bli mer stabil liksom, men kanske ska jag bara acceptera?
    Blir också ledsen för att jag ibland inte kan se mina medmänniskor, se igenom min sol-och-stjärnor, min sambo och pojkvän sedan 3,5 år. Mina egna brister gör att jag inte kan se den som bor i honom. Men ibland kan jag det och de finaste stunderna väger upp för allt. Jag drömmer om så mycket, men din blogg påminner mig om att uppskatta det jag har. Tack.

Lämna ett svar till emma klang- hobbyfotograf i Malmö Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>