det händer inte mig

Det händer inte mig. Jag tränar och lever bra. Försöker hålla tider och är bra på att säga förlåt.
Det kan inte hända mig. Äter för det mesta rätt mat och är nästan aldrig förkyld. Sårar inte med avsikt och är ärlig mot mig själv.
Men så hände det mig. Och där stod jag som ett fån. Som om någon tittade på mig och mitt liv och hånlog. Riktigt flinade åt allt jag ville göra och allt jag ville bli. Spottade och stampade på mina drömmar och min framtid.

Jag satt i ett litet, mörkt samtalsrum på Östra Sjukhuset i Göteborg, den där fredagskvällen i januari 2007. Bredvid mig satt min pappa, mitt emot mig en läkare i vit rock. Vi väntade på provsvar.

På Ungdomens hus i Frölunda skulle mina sångelever snart gå upp på scenen och jag var irriterad över att det tog sån tid. Jag ville ju åka dit och repa med dem. Skita i sjukhus, gubbar i vita rockar och provsvar. Var det verkligen så viktigt det här? Kunde de inte vänta tills efter helgen?

På väggen bakom läkaren satt en tavla som föreställde en strand. En ljus bild med klarblått vatten och nästintill vit sand. På bordet låg en skål stenar. Så symboliskt så att jag ville spy. Ingen strand och inga stenar i världen skulle kunna få mig att känna lugn i denna stund, fattade de inte det?

Man hade hittat något. De sa att det var en slags ”inflammation” i tarmen. Man hade tagit prover, men svaren hade tagit längre tid än man trott. Därför satt vi nu i rummet med stenarna och väntade på samtalet, väntade på svar.

Telefonen ringde.

Läkaren svarade. Mumlade fram ett ”ja, okej” och la på luren. Tittade på min pappa. Tittade på mig och sa: ”Det är en tumör. En malign tumör. Jag är ledsen.”.

Jag var 21 år.
21 år och odödlig. Odödlig och med hela världen framför mina fötter, inte hade jag tid med cancer?

På bara några minuter vändes hela livet upp och ner. Min känsla av odödlighet packade sin väska och försvann utan att ens säga hej då. Smärta, sorg, ensamhet och frustration blev snabbt mina nära vänner. Likaså orättvisan. Folk mördar, våldtar och slåss, och så får jag cancer? Jag som inte ens svär högt.

Det tog lång tid för mig att förstå att känslan av odödlighet aldrig skulle komma tillbaka. Först ville jag inte acceptera det. Det skrämde mig, höll mig tillbaka. Men allt eftersom insåg jag att mina nya erfarenheter kunde vändas till något positivt. Rädslan kunde förvandlas till mod, otryggheten till envishet och styrka. Cancersjuk eller inte, ingen av oss är odödlig.

Idag är jag 26 år och friskförklarad. Mitt mod, min styrka och envishet har tagit mig till platser och situationer jag tidigare bara kunnat drömma om. De har hjälpt mig orka, kämpa och slåss. Men framförallt har de hjälpt mig starta det som idag är Ung Cancer, en organisation för andra som förlorat sin trygghet, ork och styrka.

Tillsammans är vi starka, tillsammans gör vi skillnad.

Min historia, krönika från 1177.se.

This entry was posted in allmänt. Bookmark the permalink.

2 Responses to det händer inte mig

  1. Mycket bra skrivet. När man kommer till en tid och plats och förstår att det gäller liv och död så får Livet en annan mening. Been there. Lycka till! :-)

  2. Amanda says:

    Så fint skrivet. Följer dig på twitter och instagram, och nu denna blogg. Jag beundrar det du gör, och med den starkheten. Kram !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>