att leva på sex månaders garanti.

När dörrarna till Östra Sjukhuset i Göteborg öppnas möts jag av en välbekant lukt. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men skulle jag behöva svara skulle jag säga att det luktar oro. Oro och rädsla. Men även en gnutta hopp och en jävla massa kärlek.

Jag går upp för trapporna, öppnar dörren och fram till kassan som jag så många gången innan varit framme vid. Presenterar mig och säger att jag är där för att göra en röntgen. De andra människorna i väntrummet tittar nyfiket upp ur sina tidningar och försöker förstå vad den unga tjejen gör där.
Din onkologdoktor sa…” säger hon i kassan och genast är blickarna inte längre blyga och försiktiga, utan kollar skarpt på mig med både förvåning och rädsla. Jag ger ett litet leende tillbaka. Som om jag säger ”det är ingen fara, det kommer bli bra”. Precis som jag alltid gjort. Precis som jag är van vid att göra.

In och byta om. Av med mina kläder med metallföremål, på med det vita nattlinnet som matchar min ansiktsfärg fint. Jag ser en bekant bild i spegeln, tar ett djupt andetag och trippar barfota på kalla golv in till magnetkameran. Hälsar på sjuksköterskorna som jag känner vid namn, som möter hundratals patienter i veckan men som även känner mig vid namn.
Sätter mig på britsen, blir stucken i benet.
Berättar hur jag förra gången mått fruktansvärt illa och ber dom minska på kontrastvätskan. Blir stucken i armen. Mina kärl, som efter för mycket cellgifter blivit hårda som glas, hoppar undan. Pangar som ballonger. Ett nytt försök.

Huvudet på kudden, armarna på magen, nödknappen i handen. Får hålla emot för att inte trycka direkt, för visst måste detta vara en nödsituation? Jag är 26 år och ska åka igenom ett rör för att kontrollera att min tarmcancer inte kommit tillbaka. Nödsituation om något.
Hörlurar på och sen glider jag in. Kniper ihop ögonen, andas in, andas ut. Agnes sjunger i lurarna, men blir snart överröstad av magnetkamerans dudunk.

Öppnar ögonen och ser det beiga röret bara två centimeter ifrån mitt ansikte. Jag är instängd. Får en släng av klaustrofobi, men tvingar mig själv att tänka på sommar. På blommor, på hav och sol.

45 minuter, sen vänder vi på steken. In i röret igen.
20 minuter. Färdig.

Nålen i armen tas ut, det droppar några droppar blod på min vita skjorta. Blodet formar ett hjärta och jag ler.
Jag tackar för mig och de svarar:
”I morgon får du provresultaten.”


This entry was posted in allmänt. Bookmark the permalink.

5 Responses to att leva på sex månaders garanti.

  1. La Linda says:

    Vackra ord men vidrigt. Jag håller alla tummar för att cancern dragit the fuck outta here för alltid. Kram.

  2. Sofia says:

    Det kommer gå bra! <3

  3. Henrik Corlin says:

    Hoppas att provresultaten blir bra och att du slipper sjukhuset i framtiden!

  4. Moa says:

    Du skriver så häpnandsväckande bra och fantastiskt. Gripande. Ja. Finner inga ord.

  5. johanna says:

    åh du är så inspirerande och jag blev så glad när jag läste att cancern är borta. ha ett fantastiskt liv, det förtjänar du!

Lämna ett svar till La Linda Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>