jag håller på att förbereda mig. ladda upp, samla tankarna o tagga igång. ett nytt kapitel är på väg. en ny tid, ett nytt liv.
o jag har aldrig varit mer redo.
Det är en sån där dag när allt går fel.
När jag bara gör fel.
När hela världen är fel.
Jag vaknade med maktlösheten inkletad som en salva över hela huden. Hur mycket jag än duschade och skrubbade försvann den inte. Jag är en handlingskraftig människa. Jag vill ta tag i problemen, konkretisera, reda ut, gå vidare. Men man är aldrig ensam. Ibland måste man känna in, pausa, ge utrymme, vänta.
Jag hatar att vänta.
För med väntan kommer maktlösheten. O allt efter som dagen går liknar den mer och mer hopplöshet.
Jag har vaknat upp ur en dimma. En dimma av maginfluensa, envis hosta o smärtor. Jag är verkligen inte bra på att vara sjuk. Typ sämst i hela världen. Hatar att inte kunna ha en funktion, inte kunna göra nytta, inte kunna vara Julia.
Så Sydafrikaresan var med andra ord inte som jag väntat. Istället för höga berg, fina stränder o god mat blev det hotellsäng, mat upp på rummet o hundratals meter av snorpapper. Sexy stuff, ni hör ju.
Men imon har jag bestämt mig för att vara frisk. Frisk o tillbaka på jobbet. SOM jag har längtat!
Gårdagen går inte att beskriva.
IKANO-huset i Linköping har under hela oktober månad samlat in pengar o spridit engagemang för oss i Ung Cancer. Igår avslutades det hela med en stor gala i Cupolen. Money Brothe, Isak Strand o Dennis Camitz spelade. Bästa Sofie höll tal o vi fick gå upp på scenen o ta emot checken. Checkarna.
311 000 kronor.
Trehundraelvatusen kronor. Det känns som om mitt hjärta inte kan ta in mer kärlek för tillfället. Tack alla inblandade. Ni bor i mitt hjärta för alltid.
Jag klarar mig hittills riktigt bra genom veckan.
Igår hade jag föreläsning för 200 kvinnliga entreprenörer om sociala medier o betydelsen av att vara personlig i sin kommunikation. Efteråt sålde vi armband på löpande band o jag fick fantastisk respons o massa nya föreläsningsbokningar. Med andra ord somnade jag gott på kvällen.
Läser ofta om föreläsare som står o peppar igång sig själva framför spegeln innan de ska gå upp på scen. Funkar aldrig för mig.
I morse tog jag med mig bästa Jennie till Stockholm för styrelseutbildning. En kurs på fem tillfällen om vad en styrelse ska göra, hur det ska gå till o med detta kunna sätta ihop Ung Cancers nya styrelse. Jennies gravidmage växer varje minut o jag hoppas att ungen kommer i december som planerat så att jag inte behöver leka barnmorska här i natt. Det hade blivit så besvärligt.
hej veckan.
varför inte göra såhär?
måndag
jobb på kontoret
föreläsning här
tisdag
åker till Stockholm
styrelseutbildning
styrelsemiddag
onsdag
möten i Stockholm
åker till Jönköping
föreläser här
torsdag
åker till Linköping
har världens fetaste kväll här (vi ses väl där?)
fredag
mjölktåget till Stockholm 05.45 (ja, jag kommer ha en fantastisk kväll på torsdagen)
föreläsning för politiker
14.35 flyg till London – Johannesburg – KAPSTADEN (okej, här kan ni få bli avundsjuka!)
som ni märker, smått hysteriskt. men så fruktansvärt roligt.
nu: andas o jobba vidare! Ha en fin måndag!
Efter tre nervösa sammanbrott, fyra par förstörda strumpbyxor o åttionio klädbyten senare åkte jag taxi till Riksdagshuset. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända, hur många som skulle vara där eller vad som väntade. Inbjudan sa höstmiddag. Det var allt.
Det visade sig bli en magisk kväll. Det var säkert 200 personer från olika delar av näringslivet, ideella sektorn och med politik som arbete. Alla var finklädda, glada och trevliga. Vi fick fantastisk mat o människorna vid mitt bord var minst sagt inspirerande.
Avslutade självklart kvällen med att gå vilse på Riksdagshuset. (vet ni hur stort det är?)
Jag sitter på ett tåg på väg till Stockholm. I min väska trängs 14 klänningar och fyra par skor och ändå ska jag åka hem redan i morgon. I kväll är jag nämligen inbjuden på middag i Riksdagshuset av Sveriges rikes Talman. Klädseln är mörk kostym o ångesten över klädvalet är total. Så det blir att springa till hotellet, snabbduscha o sen prova klänningar. Om jag känner mig själv rätt kommer det sluta med att jag ligger som en blöt pöl på golvet o tycker synd om mig själv. Det är den effekten klänningar har på mig.
Så önska mig lycka till.
.
Jag sitter i soffan o försöker komma ihåg hur man göra när man andas.
Drar långa, djupa andetag o tänker att det är märkligt hur ofta jag faktiskt glömmer av att göra just det, att andas.
Jag är på en plats i mitt liv där allt går så fruktansvärt fort. Där alla drar i mig o i Ung Cancer. Där det varje dag finns ett minutschema från morgon till kväll för att hinna med.
Missförstå mig inte – jag älskar det.
Jag får besöka magiska platser, träffa fantastiska människor o vara med om saker jag endast kunnat drömma om. Men man kan inte göra allt. Man kan inte göra allt Julia.
O fastän det tar emot att tacka nej till middagar, ställa in fester eller lämna återbud på möten måste man ibland göra precis det. Säga ”tyvärr, jag måste vara hemma o öva på att andas.”
Det är okej att inte alltid orka, vilja eller vara pepp.
Jag är som stoltast över mig själv när jag vågar säga nej.
